eklang

idag när jag åkte buss till skolan var det vansinnigt mycket trafik och det gick långsamt framåt och jag började lika långsamt inse att jag inte skulle hinna i tid till spanskan. plötsligt stannar bussen och jag ser att folk börjar titta runtomkring sig. jag tar ut headset:et ur ena örat och lyssnar efter uppmärksammade ljud eller något annat som fått folk att reagera. jag tittar ut genom fönstret och ser då en polisbil fara förbi. "det är väl någon dåre som dom ska ut och jaga..." tänker jag och sätter mig tillbaka och försöker slappna av, då jag genast spänt kroppen som jag alltid gör när jag blir orolig. men så stängs bussen av och då spänner jag mig igen. en kille som jag vet går på eskil ropar på chauffören och ber honom öppna dörrarna. "lika bra att gå resten av vägen.." säger en av hans kompisar. jag funderar och beslutar mig för att haka på likt många andra gör. när jag går av bussen ser jag två ambulanser, en polisbil, en brandbil och en kvaddad bil. men det som drar mitt uppmärksamhet till sig är båren och dom tiotal sjukvårdarna som står omkring den. på båren ligger en person och jag noterar att personen ligger alldeles stilla. en sjukvårdare trycker snabbt på hans bröstkorg och bredvid står en annan sjukvårdare och pumpar en plastlunga med luft som leder ner till hans lungor. någonting grabbade tag i mig. det var obehaget och det sköljde över mig som en enorm våg. jag hade sett det så många gånger på tv, men inte i verkligheten, och sanna mina ord, det är annorlunda i verkligheten. att stå ungefär fem meter ifrån någon som kanske aldrig får slå upp sina ögon igen.

jag blundade och kände hur tårarna började fylla mina ögon och jag gick bort, ville inte se. den där sekunden när jag såg ett par stilla ben på båren, en slitande sjukvårdare kändes som att den varade i tio gånger så lång stund. den stunden är nog förevigad i mitt huvud.

när jag kommit en bit bort med klumpen i halsen och tårar i ögonvrån tog jag upp mobilen och ringde mamma.

"jag kommer börja gråta, mamma. det är så hemskt" och så berättade jag allt. att mamma fanns där var nog det enda som fick mig att inte bryta ihop. usch, vad hemskt det var. jag pratade med mamma hela vägen och sedan gick det att genomföra en normal skoldag, men bilden i huvudet lär finnas där för evigt.