eklang

Alla brukar säga "jag vet inte vart jag ska börja..." och det är så den här gången med. Jag vet verkligen inte vart jag ska börja. Men jag antar att från början är det lägligaste.

Jag gick i femman. Skolan var ett helvete. Ingen var en trogen vän, alla bara tjatade om att passa in, kommentarerna som var vanligast var i stuk med "åh, men det där hade jag först..." och "du måste göra så, säga så, se ut så, vilja sånt för att få vara med." Dagarna gick i varandra och tidsfördrivet att stirra ner i marken höll jag som en vän hand i hand. Vi hade blivit mycket kära vänner faktiskt, så bra vänner att jag glömde bort att utveckla min mentala kapacitet. Allt handlade om dagens överlevnad. Ingen förstod hur man tänkte för att ingen tänkte som en själv, och ingen ville ge sig in i ens tankar heller. Man var utstött, en outcast, den bortglömde. Man tänkte "lika bra det, jag passar ändå inte in." Man gick hem från skolan med tunga steg, stirrade som vanligt ner i marken och bearbetade den i- ett- gående proceduren i huvudet utan att se sig för varken vid övergångsställen, trottoarer eller cykelbanor. Hemma låg det ett brev och väntade på mig. En grå och blå symbol. Ett äpple med två svalor runtom. En text som hörde ihop med symbolen. "Internationella Engelska Skolan i Eskilstuna". Än visste mina tunga steg på asfalten ingenting om det som kunde, och var, min räddning från det helvete min roll gett mig.

Pling, från dörrklockan. Jag slängde väska på golvet, skorna sparkades av och suckar kom en efter en. Hej, hur har dagen varit? Bara bra, så klart! Lögn. Det har kommit ett brev från en skola. Kom så tittar vi tillsammans. Jag har redan läst det, läs det du med. Mamma satte sig vid köksbordet med A3- brevet utsträckt mot mig. Jag tog det, öppnade det redan en gång öppnade kuvertet och drog ut papperen med prydligt text på.

Efter att jag läst brevet och mamma och jag dividerat om hur ska det bli i en ny stad? Fram och tillbaka varje dag? TÅG?! Jag åker nästan aldrig tåg... Men vänta, det blir en ny skola. Ny klass! Det kan vara mitt livs chans. Att jag kan få visa vem jag är. Jag kan få vara vem jag vill vara. Nya människor kommer kanske vilja lära känna mig, vara min vän. Min vän. Men får man komma hem på loven? Ska man ha uniform? Ska alla barn ha en varsin mentor? Vad är en mentor? Ska allt vara på engelska? Herregud, det kommer aldrig gå. Mamma ler och förklarar att det inte är så alls. Det är en helt vanlig skola, bara att undervisningen mestadels sker på engelska. Jaha ja. Men engelska är ju kul. Det blir bra. Bort från Kungsör. Bort från 5A. Bort, bort, bort. Och in, in, in i min nya värld. Anmäl mig, mamma. Jag ska in.

Trettonde plats står jag på. Farväl, grymma värld. Hej, Eskilstuna! Men tågkort laddat och nytt hopp inhämtat är jag redo för att börja sexan.

På en grusplan tillsammans med hundratals andra elever står jag och trampar nervöst. Jag känner inte igen ett enda ansikte. Skönt, men nervöst som tusan. Fjärilarna i magen flyger runt som galningar. En tjej står bredvid mig, Emma V. Jag lärde känna henne efter en två- timmars provdag på Mälardalens högskola och nu står vi bredvid varandra och pratar om vilka som ser trevliga ut. Jag tar med Emma och går fram till två tjejer som jag tycker mig känna igen. Den ena tjejen är lång och har rakt, brunt hår och tjej nummer två som står tätt bredvid är jämnlång med mig och har blond hår med fall. Jag drar in luft och mod grupperar sig inom mig och jag talar. "Ni är från Valskog, va?" Valskog ligger utanför Kungsör. Valskogare var det häftigaste som fanns i våran klass. Jag hade inte en chans att få kontakt med dom, såklart. Om inte nu? "Eh, jaa. Hur visste du det?" Hur ska jag förklara det här? Att jag kollat på klasslistan och sedan hittat dom i Valskogs skolkatalog? Ja, så blev det och snart stod vi alla fyra och babblade på. Lite spänt fortfarande.

Jag kan fortsätta i evigheter med att tala om det första dagen i skolan. Tänk att en totalt okänd plats, ett par hundra totalt okända ansikten, en totalt okänd stad och en totalt okänd livsstil kan påverka en individ så mycket. Min mamma återberättade för inte så länge sedan hur jag kom hem efter två veckor och sken. Jag sa, "Mamma, det är så skönt på min skola. Jag kan gå in dit och vara mig själv och ingen kollar snett på mig!" Jag älskar mig skola, vad mer kan jag säga? Så klart mycket mer. Varje gång jag tänker på min klass och min skola tänker jag på hur underbara ni är. Hur mycket ni betyder i mina ögon. Förstår ni det? Att ni räddade mitt liv? Jag var en puppa, en rädd liten puppa som fick slå ut till en fjäril. Jag tackar varje dag för att det är den här skolan som jag får gå till varje dag. Att jag inte bara är ännu en tjej med fejkat leende, överöst med smink och rykten som hänger som åskmoln över mig. Ett hjärta utav diamant. Det är vad jag har nu. Och som alla säkert vet så går det inte att ha sönder diamant. Det är okrossbart. You made it.

Jag vill tacka er alla för dessa underbara, oförglömliga och betydande år som jag fått uppleva med er. Ni är värda mer än allt guld på jorden. Ni är diamanter, diamanterna som formade mitt hjärta.

Lärare och elever, jag älskar er.