eklang

Yes, här får ni veta lite om mig. Godkväll.

När man en gång älskat någon så mycket att kärleken själv spelade spratt med ens samvete,

när man tyckte allt skulle bli så onödigt tomt utan den känslan,

kan man någonsin bli lika kär igen?

När kärleken för den personen till slut tynade bort, kan samma känslor väckas igen,

för någon annan?

Är det möjligt, eller är det meningen att den känslan alltid kommer vara unik för

endast den individen?

I sådant fall måste det finnas någon annan manjefik känsla som jag själv inte funnit än,

som kommer delas med någon annan, hoppas jag.

Men det innebär en ny känslotärande expedition då man ska slåss mot det onda för att få

förenas med det goda.

Kommer man någonsin känna sig lika vacker inför någon som när man njöt bara över att

blicken från man älskade seglade över en?

Jag kommer nog inte känna mig så vacker igen på ett bra tag om jag inte själv ser till att bli det.

Men då kommer bara jag skåda det jag tycker att jag åstadkommit.

När man gjort en ansträngning med att stå böjd i duschen för att raka sina ben lena som en

baby-rumpa tills man får ont i huvudet.

När ens syn inte vacklar för att man lämnat glasögonen på natthuksbordet.

När rösten inte sviker när man sjunger en sång som har betydelse för en.

När man tappar suget att äta chips och godis och att kråma sig för andra människor på campingen

som jag själv anser är urfånigt.

När jag i sällsynta stunder kan förstå mig själv i sådana situationer kan jag tänka mig själv som vacker.

Det är inte ofta,

med det händer,

och det är jag glad över.